2. En saga om två.

Räven reser sig och tar formen av en storvuxen mansgestalt. Resligheten vi nu närmar oss gående satt innan dess orörlig, endast en glansändring på ögonytan angav att vi lagts märke till. På kortare avstånd syns något avlångt, stort som ett litet barn och likt ett sådant, i hans högerhand. Doftslukandet hindrar närmre identifiering. Vi hälsas och hälsar med respektförmedlande rörelser, du bockar och jag niger samtidigt med honom. Mitt anlete riktas mot månen, jag inandas djupt dess ljus och tar ton. Sången jag med ljuset sjunger beskriver vårt ärende och förklarar oss båda villiga att tjäna hans ändamål i utbyte, till sist adresserar jag lyriken och frågar så på ett sätt som inte kräver svar med en poetisk knorr om vad han håller i. Han håller fortfarande andan om sitt livsljus, ruskar till med huvudet så att hårmanen svänger där ovan skuggbeklädnaden. Millenier och åter millenier av erfarenhet processas av hans tankar när min förfrågan behandlas, tålamod är en dygd säger en del, jag hävdar att det är en del av självbevarelseinstinkten hos alla välfungerande varelser. Irisarnas svärta riktas ömsom mot dig, ömsom mot mig, åskådandet lyfter så länge det pågår en tyngd från våra axlar vi vanligen inte lägger märke till finns där. Känslan liknar den av att münchhausiskt förlora sten ur överkroppen.

Slutande sina ögon tar han till orda, snirklande sin melodi kring det implicita förslag jag åt oss framburit med så hedrande och passande form min jämförelsevis ringa existens förmår. Det dröjer många ytterligare seklers övning för att nå en skicklighet tillräcklig för att göra rättvisa åt traditionerna som omgärdar personer som den framför mig. Avslutningsvis, och då kryper ett hörntandsunderstrykande leende fram ur mustascherna, låter han meddela att han är den som bär på den här kvällningens dödfödda ur boskapsflocken vi för bara en liten tid sedan undvek. Identiteten passar honom. Vad som helst passar honom, närmre bestämt. Allt annat upphör helt enkelt, förr eller senare. För att befästa och bekräfta affären som just inletts sker åter samtidigt nigande och bockande. Åter riktas ett anlete uppåt, din stämma ljuder med stort allvar när din sång berättar om ändamål, offervilja och ansvarstagande. En glimt av komik finns med i visan, du ger honom epitetet köttskördare. Idel leenden vid tystnadens uppkomst ånyo.

1. En saga om två.

Det här är min dröm. Sedan barnsbenen mina sprang omkring i skogarna kring gården mina föräldrar drev som månskensbönder har jag drömt och dagdrömt om att leva som jag gör idag. Du ler mot mig när jag ler mot allt utan att veta att jag gör det, känslorna sprungna ur betraktande av mina livsbetingelser får mig alltid att le sedan vi fann varandra. Det är för dig jag sitter och skriver nu, jag vill berätta för mig själv och kanske andra om den sagolika värld vi funnit här. Genom köksfönstret syns ett gammaldags trästaket. Invid det betar två zinkvita fyrbeningar som i det mesta yttre liknar hästar, våra riddjur tillika goda vänner. Kvitter från fåglar och långsvansade gnagare i träden utanför smyger in genom ytterdörren som står på glänt. Strax ska vi slå följe till ett möte med ännu en glittrande solnedgång över dalen norrut. Innan dess vill jag njuta av att möta din blick utan någon ytterligare anledning, du känner mina ögon på dig och ger mig precis vad jag önskade förlustas av.

Skratt pryder den glesa barrskogen med dess mossmattor kring stigen under våra löpande barfötter. En mild vind i hemriktning svalkar helt lätt och bär på ljuvlig barkdoft. Många små blommor växer i kanten på den glänta där jag drar omkull oss båda för att helt kort vila, hämta andan. Ett par luftiga moln snart färgade rosa drar förbi mellan topparna ovanför, någonting likt en ekorre hoppar mellan grenarna däruppe. Vi behöver inte yttra något om lycksalighet, ömsesidig vetskap finns där ändå. På avstånd galer en rovfågel från en atmosfärisk piedestal av termik. Kravlande inleder nästa etapp mellan stammar utefter det slingrande många fötter, tassar och klövar varsamt vaskat fram ur marken. Målet är kvällsmål. Längda steg och svävmoment över grönskrudade stenar låter mig springa förbi dig, så att jag kan vänta några sekunder och sedan omfamnande välkomna dig till den uppdukade snart begynnande skymningen. Hand i hand träder vi efter avklädnad fram till klippytan vid den lilla ravinen som omsluter forsen vi brukar bada i längre nedströms. Solen dör långsamt vid horisonten, med mjuka steg dansar vi i oss strålarna från likets sjunkande, släckande den hunger som vi ännu förföljs av.

Med en lätt suck bottnande i välbehag låter jag min kropp växa, bli slapp. Halvmånen har varit uppe och klart synlig redan några timmar innan skymningen, den bevittnade vår måltid och åskådar nu hur vi ligger ned på stenytan. Soldödens närande utsöndringar gör oss lite slöa, som om vi vore nyvakna. Tyst blickar jag upp mot stjärnorna som tänds en efter en, försöker räkna dem trots att jag redan vet hur många som går att se härifrån och från alla andra platser. Mörkret lyser upp mer och mer omkring vår matplats. Skymningsdjuren har börjat dra sig tillbaka för att vila. En slags lugn sänker sig, ett glapp i naturens aktivitet mellan nattvarelsernas tid och skymningsdjurens. De här växlingarna känner vi väldigt väl till. Sovit nattetid, eller alls sovit, har vi ju inte gjort på mycket lång tid såsom vanliga dödliga räknar den. En familj svanslösa sorklika gnagare vaknar till i skogsbrynet. Fågelskuggor lösgör sig från trädtopparna och glider ut på jakt. Jag blundar. Säger något ordlöst med ett tillfälligt fastare grepp om din hand. Du ler, det känner jag i din hud. Lockespindeln som kryper över min ankel byter ofta riktning, fastnar lite i behåringen. Från sittplatsen på en gren utanför sin håla meddelar en uggla att natten äntligen är här med ett rop efter maken. Jag drar ihop min kropp igen, förbereder mitt sinne för resning och känner i tanken hur du släpper greppet om njutningsapatin. Några minuter senare har vi sköljt bort det sista av dagen i forsen, klätt på oss och börjat med vägvinnande steg över nedgnagt gräs färdas från skogskanten. Den stäpplika betesmarkens invånare stelnar eller drar sig undan oss. Vi ökar tempot, slår en utdragen, flack lov kring behornad boskap i sömn och fortsätter sida vid sida.

Efter ytterligare en slättsträcka under överinseende av himlakropparnas skärskådande inleder vi ännu ett cirklande. Signalen för denna manöver är naturens tystnande och vi söker eftere ett stråk i vinden utan dofter. För de uppmärksamma syns en avgränsning av området vi rör oss i, en bred ring av stelt stilla smådjur, främst gnagare men även enstaka mårdar som har sina hålor i närheten. Du lägger märke till bristen i luftrörelsens intryck något innan mig, som så ofta känner du skillnad först. En skarp krök i riktning sedan har vi tom motvind i anletena. Du springer före, fortare, och ser strax gestalten med andningsorganet mot månhalvan. Ensam sitter på den torra jorden en rävlik siluett, klädd i rödgyllne päls och skugga.