2. En saga om två.

Räven reser sig och tar formen av en storvuxen mansgestalt. Resligheten vi nu närmar oss gående satt innan dess orörlig, endast en glansändring på ögonytan angav att vi lagts märke till. På kortare avstånd syns något avlångt, stort som ett litet barn och likt ett sådant, i hans högerhand. Doftslukandet hindrar närmre identifiering. Vi hälsas och hälsar med respektförmedlande rörelser, du bockar och jag niger samtidigt med honom. Mitt anlete riktas mot månen, jag inandas djupt dess ljus och tar ton. Sången jag med ljuset sjunger beskriver vårt ärende och förklarar oss båda villiga att tjäna hans ändamål i utbyte, till sist adresserar jag lyriken och frågar så på ett sätt som inte kräver svar med en poetisk knorr om vad han håller i. Han håller fortfarande andan om sitt livsljus, ruskar till med huvudet så att hårmanen svänger där ovan skuggbeklädnaden. Millenier och åter millenier av erfarenhet processas av hans tankar när min förfrågan behandlas, tålamod är en dygd säger en del, jag hävdar att det är en del av självbevarelseinstinkten hos alla välfungerande varelser. Irisarnas svärta riktas ömsom mot dig, ömsom mot mig, åskådandet lyfter så länge det pågår en tyngd från våra axlar vi vanligen inte lägger märke till finns där. Känslan liknar den av att münchhausiskt förlora sten ur överkroppen.

Slutande sina ögon tar han till orda, snirklande sin melodi kring det implicita förslag jag åt oss framburit med så hedrande och passande form min jämförelsevis ringa existens förmår. Det dröjer många ytterligare seklers övning för att nå en skicklighet tillräcklig för att göra rättvisa åt traditionerna som omgärdar personer som den framför mig. Avslutningsvis, och då kryper ett hörntandsunderstrykande leende fram ur mustascherna, låter han meddela att han är den som bär på den här kvällningens dödfödda ur boskapsflocken vi för bara en liten tid sedan undvek. Identiteten passar honom. Vad som helst passar honom, närmre bestämt. Allt annat upphör helt enkelt, förr eller senare. För att befästa och bekräfta affären som just inletts sker åter samtidigt nigande och bockande. Åter riktas ett anlete uppåt, din stämma ljuder med stort allvar när din sång berättar om ändamål, offervilja och ansvarstagande. En glimt av komik finns med i visan, du ger honom epitetet köttskördare. Idel leenden vid tystnadens uppkomst ånyo.