8. En saga om två.

Nålens krökning har som små hullingar, när den väl gått in i materialet går det inte att dra tillbaka den. Ett praktiskt verktyg tillika en liten symbol för händelser utan återvändo, sådana som inte bara är oåterkalleliga utan också känns så. En rysningssuck undslipper dig, mina läppar möter igen din skuldra. Knappt hörbart mumlar jag mjuka ord till dig och en av de svårskådade under det att mina händer kringgår så mycket dröjsmål de förmår, vi vill vidare. Tråden löper i kors och tvärs dess lilla torso, fast men inte hårt, precis lång nog för att räcka utan spill. På trådandets final följer en kort kännbarhet hos livets skälvningar, din gestalt deltar i svängningen. Lika fort som marken började gunga, slutar den. I den fuktiga luften möts egenheter från såväl ruttnande dyigheter vår fångst efterlevde över som torrt barrträdsblommande från den andra riktningen. Marken under mossan känns nästan sandig, mina fingrar gled igenom täcket när jag tog emot för att byta position och roll med dig.

Med villighet kan nålsuddens banor kännas när du arbetar dess krökning för att förena mig med din jaktförtjänst. Handflatornas veck huserar jordsmulor, jag känner mig spänd i sinnet, minnesbilder ur det profana livet då smuts grusat mina händer och tidender då du hanterat mig bubblar fram och tar plats i den strida ström paradisisk medvetenhet vi nedsänkt våra väsensgrunder i. Jag kvider till när du drar av nålen från trådänden, den pyttighet som kvarstår efter sista stygnet, ny bekantskap med levnadsskalv. Allt känns blankt och tomt under nästan ingen tid alls. Som om jag kort vore tillbaka till den första tiden tillsammans med dig, då jag ofta tappade vettet och enkom upplevde tanklöst ditt sällskap, ingenting annat fanns eller betydde då.

7. En saga om två.

I början av vår tillvaro tillsammans väckte jag dig en morgon när det regnade och åskade med små fingertoppsrörelser i din handflata. Jag skrev en kärleksförklaring, du slog upp ögonen halvvägs genom det sista ordet, ditt tilltalsnamn. Många minnen skapade vi under det ändliga livet, som fortfarande bildar bakgrund till nuet. Solkade av dy, jag knäböjer framför dig som redan sitter så, ler till hälsning. Odonfärgen på ögonen har börjat blekas, en synens gryning efter nattens fångst. Små ljud av små varelser går att höra, från den riktning vi snart återvänder hemåt i. Suck. Lättad. Vinddraget torkar förstrött bort en del av vattnet från mina skuldror. Sitt du kvar, så ska jag börja fästa den lilla livsresten vid dig. Plagghögen ligger orörd bakom mig. I resningen torkar jag av fukt och humus från handflatorna på mossan. Den snararade på insidan av min handled är helt stilla. Dofterna har också börjat återvända, halvmånen döljs inte av dimslöjor och ingen blick ingjuter skam i mig längre. Flaskans hals försluts med en spolformad träplugg, utåt finns en snörögla och inåt ett jack att fästa innehållets ände i. Långfingret genom slingan, tummen mot halskanten, ett väsande av inandning mellan tungspets och tänderna slutar med ett klickljud som förslutningen replikerar. Jag drar ut en armslängd och något mer, låter flaskan åter ligga på tron. Trär kroknålen med trådslutet. Drar armslängden genom skåran och biter av, stänger igen.

Som i bedjan har du låtit huvudet falla fram, ansiktet riktat mot din barm. Bakom dig sjunker jag ned och torkar av partiet där dina skuldror övergår till nacke med händerna. Det låg en stängel vattengräs över din axel. Min upprepat saliverade tunga tvättar bort infärgningen, gör området rent och nyfött en längd i taget. In bakom nyckelbenet har jag satt det ädla verktyget, halvcirkeln genomträngande blank metall med den tvinnade egenskapsledningen. Knävecken i beröring med dina fotsidor, jag håller dina höfter, låter läpparna vila en kort tid mot ytan som ska komma att husera din svårskådlighet som för att ta farväl av den. Det föreliggande syftar till att skydda oss från de hindrandes och våndskapandes blickar. En del själar får aldrig synas under jordelivet utan föds och dör i avskildhet från medkänsligt mötande, ges aldrig tillfälle att verkligen synas. De finns överallt där många personer lever, men ingen vill se dem. Levernet och motkännande lär deras blickande att röra vid samveten utan att behöva träda ut ur skygd. Så deras väsen anpassar sig till ett liv i ensamhet och inombords armod, men längseln efter lidelsefull samlevnad med andra försvinner inte. Efter att kroppen vittrat bort söker kvarlämningen fortfarande gelikar och närhet, formade av andhämtningsberoendets tillvaro. Samlade med varandra bildar de osedda intimitet i dansant samförstånd, vi har knyckt varsin från spelplatsen i kärret för att via den spunna längdens snart sydda slag utskänka våra sammanträffanden och få slippa synas. Ingen vill ses av nattflygande flikvingade flockar.

6. En saga om två.

Stenstelt. Sammanträffande tillkommer de envetna. Rötterna slår snärtande, och lugnet i kärret krossas. Plötsligt fylls jag av skam. Som om jag hade påkommits av dig med köttsliga förgripelser mot medlemmar ur min biologiska familj för händer. Allting vänds ut och in, allting känns så fel. Sådant är villebrådets direkta åskådande. Hårt griper jag om handleden, om rotlindningen, börjar stapplande vända om. Faller raklång och omsluts helt av hetvatten. Känner att vad det än är jag försöker göra så skuldsätter allting mig ytterligare vid varje medveten avsikt. Benen vet vad de måste göra för att inte till tidens ände fängslas i bottengyttjan, och börjar så trampa. Armen med fångsten kan jag inte avgöra om den finns kvar eller ryckts från mig. Du är på flykt, och känna dig tydligt kan jag inte. Minnet ger mig en frigörelsens nyckel, associerad med det paniska sökandet efter din närvaro i världen. Inför dig känner jag ingen skam. Mitt sinne fylls av tankar på den enda som står mig närmast. Bundenheten till platsen tappar kraft. Jag springer.

Hoppande snarare än löpande bär mig ur kärrets centrum. Inte förrän porten i stråcirkeln passerats slår jag upp ögonen igen. Riktningen avslöjas av att framåt finns åtminstone något att uppfatta. Bakom mig finns ingenting att se, jag försökte, de upprörda osynliga döljer helt spelplatsen. Det dröjer åtminstone ett år till nästa avtäckande, och ett par år till stammen återhämtat sig från den inverkan störningen kommer att ha på dess förökning. Tystnad fyller skogsområdet kring jaktmarken, och dofterna verkar otydliga, försvagade, som om vårt dåd lakat ur omgivningen. Det kanske det har. Hårt fastbunden med roten över synorganens yttre delar finns det rumsligen lilla gömslet kvar på min handled. Du fyller mig, fortfarande. Vi ses.

5. En saga om två.

Sakta, oavbrutet med små rörelser, i varsin riktning när glesning av trädstammarna syns. Mjukt sammanbitet. Vatten rinner mellan fingrar och tår som tynger ned sumpigare underlag. Kryddiga dofter blandas med milt kväljande förruttnelsegaser. Frågar med fingrarna på bark om det osynliga i närheten. Kan inte längre se dig. Vet att du finns, var du finns. En kvist i marken sticker hålfoten. Lyssnar efter otydlig sammankomst. Bär trälindning kring handleden, dess anspända förväntan är nästan lika stark som dess fängslande kraft. Följer kärrkantens stråväxter, en låg mur som just har börjat gå i gräsblom. På alla fyra, flyttar en lem i taget, bär skuggighetens ljuskåpa över infärgningen. Ett glapp i stråpalissaden. Sänker ned kroppen i ytvattnet, ålar, kravlar. Följer avslöjande ringar på vattenytan, söker minska deras omfattning, hålla vajandet i stänglarna omkring mig mindre än av luftrörelsernas periodvisa beröring. Vrider sakta blicken som vilar precis på övergången från luft till vätska i din riktning, sedan åter. Mossiga slingor dras med liggande över näsroten. Kompanjonen kring handleden vägrar dricka av det här dyiga blöta. Några kroppslängder når jag inte upp över det med skalpen, men snart minskar djupet igen. Där står trädklungan, bakom en port av snåriga törnebeklädda sälgbuskage. Brunfjädrade bollar med näbb och skarp blick sitter på respektive sida. Stilla åser jag dem helt kort. Bottenlivet på andra sidan den övervakade ingången är mer aktivt, ger ett sjudande intryck. Utan plötsliga förflyttningar för jag min långsamma svärta förbi vaktfåglarna. Innanför snåren känns inte längre det hudkittlande bubbelbadet kyligt, snarare ljummet. Min kropp känns kallare än vätskan omkring den. Dimstråk drar omkring längs ytsträckningen, jag stannar upp när de kommer i kontakt med mig. Jag vill inte att dem ska märka att jag är här, än mindre veta vilken riktning jag rör mig i.

De tre träden med en liten bit skenbart fast mark mellan dem som utgör tilltänkt fångstplats är bara någon kroppslängd bort nu. Mellan de kala stammarna, över det grönflammiga, ser jag svagt den andra mötesplatsen för osynligheterna vi jagar. Du är mycket nära den. Ju närmre det mjuka växtfärgade jag kommer, desto tydligare framträder rytmik och melodi ur ljuden från omgivningen. Ytspänningsbristningar, milt rister löv långt ovan, utdragna vindsmekningars viskningar, knarr ifrån grenar och droppar som landar besjunger vad jag inte kan se. Med dansbanekanten inom räckhåll stannar jag helt, ligger orörlig med bröstkorgen mot botten. Väntar och låter sinnet finkänsligt börja lägga märke till detaljer i det åskådade. Jag har valt att rikta mitt synfokus på ett litet område där kärrets flytningar möter de döljandes spelplats, lyssnar noga till naturmusikens innehåll, inväntar överensstämmelse mellan förändring i det vattnigt mossiga för ögonen och det ögonblickliga intrycket av ljudbilden. Vatten kan inte röra vid den art villebrådet tillhör, står det i gränslandet kan oberördheten skönjas av tillräckligt stark uppmärksamhet. Jag känner dig. Du väntar i ett likadant tillstånd, vi väntar båda på att samtidigt få se kanten krökas kring fötterna på en själ som i jordelivet aldrig lades märke till. Tålmodigt såsom bekanta med evigheten väntar, väntar vi på att få simultant släppa lös fängslande rotkraft.

4. En saga om två.

Skogen slukar oss, mörkret här låter en större detaljrikedom i naturen skönjas än i den stäppliknande miljö som vi just frångått. Mossdoft och fraset från fotsulornas kontakt med underlaget famnar vår färd mot ett delmål på vägen hem. Från skogsbrynet följer vi en nordligare stig, inte den som bar oss mot kvällsnäringen och överenskommandet. På den rinner i båda riktningar en strid ström av nattmyror, vad larväggens skal växer upp till att bli. Likt sina dagtida syskon arbetar de rastlöst och kontinuerligt, men till skillnad från dem utan att krossas av hälar som nyttjar samma transportsträckor. Ljud av fågelvingar passerar förbi med oregelbundna intervall, jag ser efter flikiga vingar som de vilka såg oss dela stillhet tidigare under natten. Stigen leder till en plats där ett slags skydd mot åskådare huserar, däri finns avsikten med omvägen vi valt. Här och där i mosstäcket syns klargröna lysen, vi närmar oss en kärrsänka. Högt över oss hänger enstaka molntussar bland stjärnorna. Där markens flackhet övergår till småkullar varvade med odonbuskar saktar vi in. För andra gången under nattens lopp låter vi de gråflammiga kläderna hamna i prydliga högar. Ur påsen jag tills nyss bar vid bältet tar mina fingrar fram en liten flaska och en silvernål, lägger dessa på den ena tygtronen. En snabb kyss lämnas på min kind, sedan börjar dina händers insidor röra markytan invid en av granarna i närheten och så söka efter smala, starka rötter.

Återkommande ser jag uppåt, lyssnar längs vår väg framåt och känner omgivningarna med fötterna mot växtlighet under mig. Flinkt samlar jag in odon, bären, till en hög i det provisoriska lägret, utgångspunkten för vår jakt. Ett gällt ljud från ett djur pryder tillfälligt omgivningen. Viskande lär du de två utvalda rötterna vad de kan göra och erbjuder dem att få del av särskilt mineralhaltigt källvatten i utbyte mot tjänande av våra syften när vi snart framför begäran om det. Törstande och trötta på syrlig tillvaro som logistikslavar accepteras ditt med lågmäld innerlighet uttryckta förslag av de mjuka längderna underjordsträ. Omsorgsfullt nyttjar vi bären för att ingjuta mörkare färg i huden, för att lättare kunna göra närmanden mot villebrådet, vi hjälps åt med svåråtkomliga ytor. Sittande på knä kröker jag nacken bakåt, låter dropparna av döljande saft falla ned på mina ögon, blinkar fast vätskan. Din blåsvarta syn möter min. Det dekorativa skriket hörs igen, på större avstånd. Med varsin rotsnara inleds sakta, vaksamt tilllryggaläggandet av sträckan mot nästa mål. En plats där osynlighet dansar till sumpvisornas långsamt bubblande melodier, en plats vi närmar oss i andlös tysthet med förmörkandet av vårt yttre som bländverk.

3. En saga om två.

Fem steg backar vi från räven sedan bestämmelse gjorts om möte igen, då vid mörkmåne. Det finns en mängd detaljer i den än så länge mycket unga överenskommelsen, som kommer att likna en affärsuppgörelse innan den sätts i verket. Väl ur cirkeln av småknytt tar jag en djup suck. Äntligen har vi nått en punkt utan möjlighet till återvändo, den första sedan vår återvändo hit, till det mundana. Går allt väl, binder vi oss för en tid åter vid världen, varandra och oss själva. Min hand i din, ett grepp så ömsesidigt fast att kalkstommarna vi av gammal vana bär inom oss knäcks glädjekrasande. Andhämtningen låter vi upphöra för en tid, blundande, inkännande av hur alltet ännu så länge oberört kretsar kring oss. Världen ska få en ny styrka. Av oss. Jag skälver inombords, och det gör du också.

Sakta öppnar jag mitt vänstra ögonlock, för att söka orsaken till en mycket svag förnimmelse som jag varit stilla medveten om för en stund. Några av de vita prickarna på himmelsytan skyms tillfälligt av svävande skuggor, liknande siluetter av kråkfåglar. Månens anlete bekräftar saken, det är inte nattfåglars skepnader som drar förbi, det ser ut som en flock av dagfåglar. Någonting har inletts inatt. Du ser också ett par stycken glidande svärta innan de lämnar oss. Daggen i grässtubben känns lite mindre gästvänlig nu och vi har återupptagit andhämtning. I den milda vinden finns kyliga välbekanta dofter. Under tystnad och utan att nysta upp klumpen av nävar som förbinder våra kroppar med varandra kliver vi upp, börjar stega tillbaka mot skogen vi inför skymningen sprang igenom. Nattljuset är inte längre ungt, men vi har inte bråttom. Inte ännu. Fötterna går exakt i takt. Rörelser i ögonvrån besvarar vår passage över betesmarken.

2. En saga om två.

Räven reser sig och tar formen av en storvuxen mansgestalt. Resligheten vi nu närmar oss gående satt innan dess orörlig, endast en glansändring på ögonytan angav att vi lagts märke till. På kortare avstånd syns något avlångt, stort som ett litet barn och likt ett sådant, i hans högerhand. Doftslukandet hindrar närmre identifiering. Vi hälsas och hälsar med respektförmedlande rörelser, du bockar och jag niger samtidigt med honom. Mitt anlete riktas mot månen, jag inandas djupt dess ljus och tar ton. Sången jag med ljuset sjunger beskriver vårt ärende och förklarar oss båda villiga att tjäna hans ändamål i utbyte, till sist adresserar jag lyriken och frågar så på ett sätt som inte kräver svar med en poetisk knorr om vad han håller i. Han håller fortfarande andan om sitt livsljus, ruskar till med huvudet så att hårmanen svänger där ovan skuggbeklädnaden. Millenier och åter millenier av erfarenhet processas av hans tankar när min förfrågan behandlas, tålamod är en dygd säger en del, jag hävdar att det är en del av självbevarelseinstinkten hos alla välfungerande varelser. Irisarnas svärta riktas ömsom mot dig, ömsom mot mig, åskådandet lyfter så länge det pågår en tyngd från våra axlar vi vanligen inte lägger märke till finns där. Känslan liknar den av att münchhausiskt förlora sten ur överkroppen.

Slutande sina ögon tar han till orda, snirklande sin melodi kring det implicita förslag jag åt oss framburit med så hedrande och passande form min jämförelsevis ringa existens förmår. Det dröjer många ytterligare seklers övning för att nå en skicklighet tillräcklig för att göra rättvisa åt traditionerna som omgärdar personer som den framför mig. Avslutningsvis, och då kryper ett hörntandsunderstrykande leende fram ur mustascherna, låter han meddela att han är den som bär på den här kvällningens dödfödda ur boskapsflocken vi för bara en liten tid sedan undvek. Identiteten passar honom. Vad som helst passar honom, närmre bestämt. Allt annat upphör helt enkelt, förr eller senare. För att befästa och bekräfta affären som just inletts sker åter samtidigt nigande och bockande. Åter riktas ett anlete uppåt, din stämma ljuder med stort allvar när din sång berättar om ändamål, offervilja och ansvarstagande. En glimt av komik finns med i visan, du ger honom epitetet köttskördare. Idel leenden vid tystnadens uppkomst ånyo.