3. En saga om två.

Fem steg backar vi från räven sedan bestämmelse gjorts om möte igen, då vid mörkmåne. Det finns en mängd detaljer i den än så länge mycket unga överenskommelsen, som kommer att likna en affärsuppgörelse innan den sätts i verket. Väl ur cirkeln av småknytt tar jag en djup suck. Äntligen har vi nått en punkt utan möjlighet till återvändo, den första sedan vår återvändo hit, till det mundana. Går allt väl, binder vi oss för en tid åter vid världen, varandra och oss själva. Min hand i din, ett grepp så ömsesidigt fast att kalkstommarna vi av gammal vana bär inom oss knäcks glädjekrasande. Andhämtningen låter vi upphöra för en tid, blundande, inkännande av hur alltet ännu så länge oberört kretsar kring oss. Världen ska få en ny styrka. Av oss. Jag skälver inombords, och det gör du också.

Sakta öppnar jag mitt vänstra ögonlock, för att söka orsaken till en mycket svag förnimmelse som jag varit stilla medveten om för en stund. Några av de vita prickarna på himmelsytan skyms tillfälligt av svävande skuggor, liknande siluetter av kråkfåglar. Månens anlete bekräftar saken, det är inte nattfåglars skepnader som drar förbi, det ser ut som en flock av dagfåglar. Någonting har inletts inatt. Du ser också ett par stycken glidande svärta innan de lämnar oss. Daggen i grässtubben känns lite mindre gästvänlig nu och vi har återupptagit andhämtning. I den milda vinden finns kyliga välbekanta dofter. Under tystnad och utan att nysta upp klumpen av nävar som förbinder våra kroppar med varandra kliver vi upp, börjar stega tillbaka mot skogen vi inför skymningen sprang igenom. Nattljuset är inte längre ungt, men vi har inte bråttom. Inte ännu. Fötterna går exakt i takt. Rörelser i ögonvrån besvarar vår passage över betesmarken.