Nålens krökning har som små hullingar, när den väl gått in i materialet går det inte att dra tillbaka den. Ett praktiskt verktyg tillika en liten symbol för händelser utan återvändo, sådana som inte bara är oåterkalleliga utan också känns så. En rysningssuck undslipper dig, mina läppar möter igen din skuldra. Knappt hörbart mumlar jag mjuka ord till dig och en av de svårskådade under det att mina händer kringgår så mycket dröjsmål de förmår, vi vill vidare. Tråden löper i kors och tvärs dess lilla torso, fast men inte hårt, precis lång nog för att räcka utan spill. På trådandets final följer en kort kännbarhet hos livets skälvningar, din gestalt deltar i svängningen. Lika fort som marken började gunga, slutar den. I den fuktiga luften möts egenheter från såväl ruttnande dyigheter vår fångst efterlevde över som torrt barrträdsblommande från den andra riktningen. Marken under mossan känns nästan sandig, mina fingrar gled igenom täcket när jag tog emot för att byta position och roll med dig.
Med villighet kan nålsuddens banor kännas när du arbetar dess krökning för att förena mig med din jaktförtjänst. Handflatornas veck huserar jordsmulor, jag känner mig spänd i sinnet, minnesbilder ur det profana livet då smuts grusat mina händer och tidender då du hanterat mig bubblar fram och tar plats i den strida ström paradisisk medvetenhet vi nedsänkt våra väsensgrunder i. Jag kvider till när du drar av nålen från trådänden, den pyttighet som kvarstår efter sista stygnet, ny bekantskap med levnadsskalv. Allt känns blankt och tomt under nästan ingen tid alls. Som om jag kort vore tillbaka till den första tiden tillsammans med dig, då jag ofta tappade vettet och enkom upplevde tanklöst ditt sällskap, ingenting annat fanns eller betydde då.
No comments:
Post a Comment