7. En saga om två.

I början av vår tillvaro tillsammans väckte jag dig en morgon när det regnade och åskade med små fingertoppsrörelser i din handflata. Jag skrev en kärleksförklaring, du slog upp ögonen halvvägs genom det sista ordet, ditt tilltalsnamn. Många minnen skapade vi under det ändliga livet, som fortfarande bildar bakgrund till nuet. Solkade av dy, jag knäböjer framför dig som redan sitter så, ler till hälsning. Odonfärgen på ögonen har börjat blekas, en synens gryning efter nattens fångst. Små ljud av små varelser går att höra, från den riktning vi snart återvänder hemåt i. Suck. Lättad. Vinddraget torkar förstrött bort en del av vattnet från mina skuldror. Sitt du kvar, så ska jag börja fästa den lilla livsresten vid dig. Plagghögen ligger orörd bakom mig. I resningen torkar jag av fukt och humus från handflatorna på mossan. Den snararade på insidan av min handled är helt stilla. Dofterna har också börjat återvända, halvmånen döljs inte av dimslöjor och ingen blick ingjuter skam i mig längre. Flaskans hals försluts med en spolformad träplugg, utåt finns en snörögla och inåt ett jack att fästa innehållets ände i. Långfingret genom slingan, tummen mot halskanten, ett väsande av inandning mellan tungspets och tänderna slutar med ett klickljud som förslutningen replikerar. Jag drar ut en armslängd och något mer, låter flaskan åter ligga på tron. Trär kroknålen med trådslutet. Drar armslängden genom skåran och biter av, stänger igen.

Som i bedjan har du låtit huvudet falla fram, ansiktet riktat mot din barm. Bakom dig sjunker jag ned och torkar av partiet där dina skuldror övergår till nacke med händerna. Det låg en stängel vattengräs över din axel. Min upprepat saliverade tunga tvättar bort infärgningen, gör området rent och nyfött en längd i taget. In bakom nyckelbenet har jag satt det ädla verktyget, halvcirkeln genomträngande blank metall med den tvinnade egenskapsledningen. Knävecken i beröring med dina fotsidor, jag håller dina höfter, låter läpparna vila en kort tid mot ytan som ska komma att husera din svårskådlighet som för att ta farväl av den. Det föreliggande syftar till att skydda oss från de hindrandes och våndskapandes blickar. En del själar får aldrig synas under jordelivet utan föds och dör i avskildhet från medkänsligt mötande, ges aldrig tillfälle att verkligen synas. De finns överallt där många personer lever, men ingen vill se dem. Levernet och motkännande lär deras blickande att röra vid samveten utan att behöva träda ut ur skygd. Så deras väsen anpassar sig till ett liv i ensamhet och inombords armod, men längseln efter lidelsefull samlevnad med andra försvinner inte. Efter att kroppen vittrat bort söker kvarlämningen fortfarande gelikar och närhet, formade av andhämtningsberoendets tillvaro. Samlade med varandra bildar de osedda intimitet i dansant samförstånd, vi har knyckt varsin från spelplatsen i kärret för att via den spunna längdens snart sydda slag utskänka våra sammanträffanden och få slippa synas. Ingen vill ses av nattflygande flikvingade flockar.