4. En saga om två.

Skogen slukar oss, mörkret här låter en större detaljrikedom i naturen skönjas än i den stäppliknande miljö som vi just frångått. Mossdoft och fraset från fotsulornas kontakt med underlaget famnar vår färd mot ett delmål på vägen hem. Från skogsbrynet följer vi en nordligare stig, inte den som bar oss mot kvällsnäringen och överenskommandet. På den rinner i båda riktningar en strid ström av nattmyror, vad larväggens skal växer upp till att bli. Likt sina dagtida syskon arbetar de rastlöst och kontinuerligt, men till skillnad från dem utan att krossas av hälar som nyttjar samma transportsträckor. Ljud av fågelvingar passerar förbi med oregelbundna intervall, jag ser efter flikiga vingar som de vilka såg oss dela stillhet tidigare under natten. Stigen leder till en plats där ett slags skydd mot åskådare huserar, däri finns avsikten med omvägen vi valt. Här och där i mosstäcket syns klargröna lysen, vi närmar oss en kärrsänka. Högt över oss hänger enstaka molntussar bland stjärnorna. Där markens flackhet övergår till småkullar varvade med odonbuskar saktar vi in. För andra gången under nattens lopp låter vi de gråflammiga kläderna hamna i prydliga högar. Ur påsen jag tills nyss bar vid bältet tar mina fingrar fram en liten flaska och en silvernål, lägger dessa på den ena tygtronen. En snabb kyss lämnas på min kind, sedan börjar dina händers insidor röra markytan invid en av granarna i närheten och så söka efter smala, starka rötter.

Återkommande ser jag uppåt, lyssnar längs vår väg framåt och känner omgivningarna med fötterna mot växtlighet under mig. Flinkt samlar jag in odon, bären, till en hög i det provisoriska lägret, utgångspunkten för vår jakt. Ett gällt ljud från ett djur pryder tillfälligt omgivningen. Viskande lär du de två utvalda rötterna vad de kan göra och erbjuder dem att få del av särskilt mineralhaltigt källvatten i utbyte mot tjänande av våra syften när vi snart framför begäran om det. Törstande och trötta på syrlig tillvaro som logistikslavar accepteras ditt med lågmäld innerlighet uttryckta förslag av de mjuka längderna underjordsträ. Omsorgsfullt nyttjar vi bären för att ingjuta mörkare färg i huden, för att lättare kunna göra närmanden mot villebrådet, vi hjälps åt med svåråtkomliga ytor. Sittande på knä kröker jag nacken bakåt, låter dropparna av döljande saft falla ned på mina ögon, blinkar fast vätskan. Din blåsvarta syn möter min. Det dekorativa skriket hörs igen, på större avstånd. Med varsin rotsnara inleds sakta, vaksamt tilllryggaläggandet av sträckan mot nästa mål. En plats där osynlighet dansar till sumpvisornas långsamt bubblande melodier, en plats vi närmar oss i andlös tysthet med förmörkandet av vårt yttre som bländverk.