6. En saga om två.

Stenstelt. Sammanträffande tillkommer de envetna. Rötterna slår snärtande, och lugnet i kärret krossas. Plötsligt fylls jag av skam. Som om jag hade påkommits av dig med köttsliga förgripelser mot medlemmar ur min biologiska familj för händer. Allting vänds ut och in, allting känns så fel. Sådant är villebrådets direkta åskådande. Hårt griper jag om handleden, om rotlindningen, börjar stapplande vända om. Faller raklång och omsluts helt av hetvatten. Känner att vad det än är jag försöker göra så skuldsätter allting mig ytterligare vid varje medveten avsikt. Benen vet vad de måste göra för att inte till tidens ände fängslas i bottengyttjan, och börjar så trampa. Armen med fångsten kan jag inte avgöra om den finns kvar eller ryckts från mig. Du är på flykt, och känna dig tydligt kan jag inte. Minnet ger mig en frigörelsens nyckel, associerad med det paniska sökandet efter din närvaro i världen. Inför dig känner jag ingen skam. Mitt sinne fylls av tankar på den enda som står mig närmast. Bundenheten till platsen tappar kraft. Jag springer.

Hoppande snarare än löpande bär mig ur kärrets centrum. Inte förrän porten i stråcirkeln passerats slår jag upp ögonen igen. Riktningen avslöjas av att framåt finns åtminstone något att uppfatta. Bakom mig finns ingenting att se, jag försökte, de upprörda osynliga döljer helt spelplatsen. Det dröjer åtminstone ett år till nästa avtäckande, och ett par år till stammen återhämtat sig från den inverkan störningen kommer att ha på dess förökning. Tystnad fyller skogsområdet kring jaktmarken, och dofterna verkar otydliga, försvagade, som om vårt dåd lakat ur omgivningen. Det kanske det har. Hårt fastbunden med roten över synorganens yttre delar finns det rumsligen lilla gömslet kvar på min handled. Du fyller mig, fortfarande. Vi ses.