Sakta, oavbrutet med små rörelser, i varsin riktning när glesning av trädstammarna syns. Mjukt sammanbitet. Vatten rinner mellan fingrar och tår som tynger ned sumpigare underlag. Kryddiga dofter blandas med milt kväljande förruttnelsegaser. Frågar med fingrarna på bark om det osynliga i närheten. Kan inte längre se dig. Vet att du finns, var du finns. En kvist i marken sticker hålfoten. Lyssnar efter otydlig sammankomst. Bär trälindning kring handleden, dess anspända förväntan är nästan lika stark som dess fängslande kraft. Följer kärrkantens stråväxter, en låg mur som just har börjat gå i gräsblom. På alla fyra, flyttar en lem i taget, bär skuggighetens ljuskåpa över infärgningen. Ett glapp i stråpalissaden. Sänker ned kroppen i ytvattnet, ålar, kravlar. Följer avslöjande ringar på vattenytan, söker minska deras omfattning, hålla vajandet i stänglarna omkring mig mindre än av luftrörelsernas periodvisa beröring. Vrider sakta blicken som vilar precis på övergången från luft till vätska i din riktning, sedan åter. Mossiga slingor dras med liggande över näsroten. Kompanjonen kring handleden vägrar dricka av det här dyiga blöta. Några kroppslängder når jag inte upp över det med skalpen, men snart minskar djupet igen. Där står trädklungan, bakom en port av snåriga törnebeklädda sälgbuskage. Brunfjädrade bollar med näbb och skarp blick sitter på respektive sida. Stilla åser jag dem helt kort. Bottenlivet på andra sidan den övervakade ingången är mer aktivt, ger ett sjudande intryck. Utan plötsliga förflyttningar för jag min långsamma svärta förbi vaktfåglarna. Innanför snåren känns inte längre det hudkittlande bubbelbadet kyligt, snarare ljummet. Min kropp känns kallare än vätskan omkring den. Dimstråk drar omkring längs ytsträckningen, jag stannar upp när de kommer i kontakt med mig. Jag vill inte att dem ska märka att jag är här, än mindre veta vilken riktning jag rör mig i.
De tre träden med en liten bit skenbart fast mark mellan dem som utgör tilltänkt fångstplats är bara någon kroppslängd bort nu. Mellan de kala stammarna, över det grönflammiga, ser jag svagt den andra mötesplatsen för osynligheterna vi jagar. Du är mycket nära den. Ju närmre det mjuka växtfärgade jag kommer, desto tydligare framträder rytmik och melodi ur ljuden från omgivningen. Ytspänningsbristningar, milt rister löv långt ovan, utdragna vindsmekningars viskningar, knarr ifrån grenar och droppar som landar besjunger vad jag inte kan se. Med dansbanekanten inom räckhåll stannar jag helt, ligger orörlig med bröstkorgen mot botten. Väntar och låter sinnet finkänsligt börja lägga märke till detaljer i det åskådade. Jag har valt att rikta mitt synfokus på ett litet område där kärrets flytningar möter de döljandes spelplats, lyssnar noga till naturmusikens innehåll, inväntar överensstämmelse mellan förändring i det vattnigt mossiga för ögonen och det ögonblickliga intrycket av ljudbilden. Vatten kan inte röra vid den art villebrådet tillhör, står det i gränslandet kan oberördheten skönjas av tillräckligt stark uppmärksamhet. Jag känner dig. Du väntar i ett likadant tillstånd, vi väntar båda på att samtidigt få se kanten krökas kring fötterna på en själ som i jordelivet aldrig lades märke till. Tålmodigt såsom bekanta med evigheten väntar, väntar vi på att få simultant släppa lös fängslande rotkraft.
No comments:
Post a Comment